NJA s.
Reformatio in pejus? Bestämmande av påföljd för misshandel av normalgraden.
Örebro tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Örebro tingsrätt åtal mot M.R. för misshandel (åtalspunkt 6) enligt följande gärningsbeskrivning. M.R. har den 27 februari i bostaden på Kasten Ottergatan i Örebro uppsåtligen tillfogat M.H. smärta och ömhet samt underhudsblödning på höger överarm genom att tilldela henne ett slag på armen med en bokrygg.
Målsäganden, M.H., yrkade i anslutning till denna åtalspunkt skadestånd av M.R. med 12 kr jämte ränta.
M.R. åtalades därutöver för misshandel i fyra fall och ofredande i ett fall.
M.R. var berövad friheten som anhållen och sedermera häktad från den 3 mars till dess han den 27 mars försattes på fri fot i samband med huvudförhandling i målet.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Marinette Gustafsson) anförde i dom den 17 april bl.a. följande.
Domskäl
Skuld
M.R. har förnekat gärningarna.
Vid huvudförhandlingen har förhör hållits med målsäganden M.H. M.R. har hörts över åtalet. På åklagarens och M.H:s begäran har vittnesförhör hållits med K.H. - - -.
Av utredningen har inledningsvis följande framkommit. M.R. och
Vid tillämpningen av förbudet mot reformatio in pejus framstår såsom den otvivelaktigt viktigaste frågan, under vilka förutsättningar rättsmedelsinstansens dom bör anses såsom strängare än den överklagade domen. Jag antager först, att endast brottets juridiska rubricering blivit av den högre rätten ändrad. I allmänhet innebär en sådan ändring icke, att vårt förbud skulle hava blivit åsidosatt. Detta gäller dock med följande viktiga reservation: om brottet, med beaktande av alla å saken verkande omständigheter, måste anses som väsentligen grövre än gärningen i dess ursprungliga juridiska rubricering, så torde en ändring hava skett till den tilltalades nackdel. Det är dock skäl att påpeka, att meningarna i denna fråga gå starkt isär. — Vad åter målsäganden beträffar, så gäller det ovan sagda — mutatis mutandis — även om honom: om endast målsäganden överklagat domen, så har förbudet mot reformatio in pejus icke respekterats, såvida brottet genom sin nya juridiska rubricering blivit väsentligen lindrigare än vad som var fallet med bibehållande av den ursprungliga brottsbeteckningen.
I konsekvens med vad som nu blivit anfört, torde man även böra anse, att den tilltalades rä
Reformatio in pejus
Förbudet mot Reformatio in pejus (lat.: förändring till det sämre) är en processrättslig princip som säger att domstolen vid ett överklagande inte får döma en part till en allvarligare rättsföljd än denne fått i en underinstans, om det endast är denna part som överklagat. Syftet med principen är att en part inte ska förlora på att få saken prövad än en gång om domen anses felaktig.
I brottmål innebär detta att den tilltalade inte kan dömas till ett hårdare straff om endast han eller hon överklagar. Principen gäller inte om åklagaren också överklagar domen eller ensam väljer att överklaga domen. Principen är lagstadgad i Rättegångsbalken () [cit. RB] 51 kap 25 § st 1.
I tvistemål innebär det i en fullgörelsetalan att svaranden inte kan dömas att utge mer än han eller hon förpliktats att utge i underinstans. Principen anses kunna utläsas genom att läsa RB 17 kap 3 § samt 50 kap 1, 2 §§ tillsammans.
Rättsfall
Riksåklagaren hade överklagat hovrätts dom innebärande reformation in pejus. Högsta domstolen ändrade domen.[1]
Noter
LARS WELAMSON. Om anslutningsvad och reformatio in pejus. Institutet för rättsvetenskaplig forskning [III]. Sthm Norstedts. s. Kr. 16,
I förevarande arbete, som utgivits med understöd från Institutet för rättsvetenskaplig forskning, har förf. till systematisk undersökning sammanfört två varandra närstående processuella institut, anslutningsvad och reformatio in pejus; båda innesluta åtskilliga ur såväl principiell som praktisk synpunkt betydelsefulla problem. Såsom förf. inledningsvis framhållit är det sistnämnda institutet grundläggande för de allmänna rättsmedlens funktion. Att undersökningen i denna del anknutits till anslutningsvadet som sådant beror av uppgiftens begränsning till att främst avse detta institut. Såsom förf. framhåller föreligger ock ett visst legislativt samband mellan de båda instituten.
Förf. har fullt följdriktigt — ehuru arbetets titel kan tyda på motsatsen — först behandlat de spörsmål som angå förbudet mot reformatio in pejus. I detta sammanhang diskuteras institutet även ur rättspolitiska synpunkter samt avfärdas vissa teorier om grunderna för detsamma, såsom dess härledande ur rättsmedlens natur, ur rättskrafts- eller verkställighetssynpunkt
.