Inledning
När människor skickar farkoster till rymden, möter de en miljö som är helt olik något vi ser på jorden. Rymdens vakuum, som är nästan helt utan luft och tryck, påverkar nästan varje aspekt av designen och funktionen hos dessa farkoster. De som designar och bygger rymdfarkoster måste tänka på hur denna unika miljö påverkar all utrustning och teknologi ombord.
Rymdens vakuum och dess effekter
Rymdens vakuum betyder att det finns otroligt lite luft där ute och i princip inget atmosfäriskt tryck. Detta påverkar teknologin ombord på flera sätt. Först och främst, utan luft för att överföra värme, förlitar sig rymdfarkoster på strålning för att hantera temperaturer. Detta kan göra det antingen väldigt varmt när de är direkt i solsken eller extremt kallt i skugga. NASA rapporterar att yttemperaturen på en rymdfarkost kan variera från cirka grader Celsius till grader Celsius beroende på deras position i relation till solen ([NASA, ]()).
Material och skydd
Materialen som används i rymdfarkoster måste klara av rymdens hårda förhållanden. Utan atmosfäriskt tryck kan vissa material bli sköra. Metall kan reagera annorlunda utan atmosfär och plast kan bli spröda. Därför väl
Rymdraketer: Fordon för att nå rymden
Rymdraketer har revolutionerat vår förmåga att utforska och förstå universum bortom vår planets gränser. Dessa mäktiga maskiner har möjliggjort milstolpar inom rymdforskningen, från att skicka de första satellitterna i omloppsbana till att föra människor till månen och utforska avlägsna planeter och galaxer. Rymdfarkoster är en fundamental del av den här ekvationen, men utan de kraftfulla rymdraketerna skulle de inte kunna nå sina destinationer.
Hur fungerar en rymdraket?
En rymdraket är en avancerad raketmotor som drivs av en blandning av bränsle och oxidationsmedel. När dessa komponenter blandas och antänds skapas en kraftfull reaktion som genererar enorma mängder heta avgaser. Dessa avgaser pressas ut genom en dysa i raketens bakkant, vilket skapar en enorm dragkraft som driver raketen uppåt och bort från jordens gravitation.
De flesta rymdraketer består av flera steg, där varje steg har sitt eget bränsleförråd och raketmotor. När det första steget har förbrukat sitt bränsle fälls det av, vilket minskar vikten och möjliggör för de återstående stegen att accelerera raketen ytterligare. Detta upprepas tills raketen har nått tillräcklig
Raketerna som tar oss ut i rymden
Var luftrummet tar slut och rymden tar vid är internationellt erkänt till kilometer ovanför jordens yta. Det finns ingen enkel gräns mellan luftrummet och rymden eftersom det inte är så att atmosfären plötsligt bara försvinner. Den blir gradvis tunnare, upp till en höjd på ungefär kilometer. Det är efter det man kan säga att man befinner sig i ett vakuum.
För att ta sig ut i rymden behöver man först och främst slita sig loss från jordens gravitation. Vill man sedan hamna i omloppsbana måste man dessutom ta sig upp i en enorm hastighet för att inte falla tillbaka ner till jorden igen. Ett minimum för att en raket ska ta sig ut i rymden är en hastighet av cirka 28 kilometer i timmen.
Hastigheten farkosten måste hålla i omloppsbana, för att inte falla tillbaka, bestäms av höjden på banan. Ju närmare jorden desto snabbare måste man färdas. Den internationella rymdstationen håller en hastighet på 27 kilometer i timmen på en höjd av ungefär k
Rymdraket
Rymdraket eller bärraket är en raket som används för att sända iväg rymdfarkoster bort från jordens atmosfär.
Rymdraketen utvecklades mycket genom pionjärarbetet av Konstantin Tsiolkovskij. Hans teoretiska skrifter inspirerade andra mer pragmatiska utvecklare som Robert Goddard och Hermann Oberth. Men den egentliga utvecklingen av raketer kom inte på gång förrän Verein für Raumschiffahrt (Rymdfärdssällskapet) bildades i Breslau i Tyskland.
Den första rymdraketen sköts upp 3 oktober från Peenemünde under ledning av generalmajor Walter Dornberger och Wernher von Braun. Den utvecklades under A-serien där den aktuella raketen tillhörde A-4 men mer känt som V Raketen nådde dock aldrig rymden.[1]
Efter slutet på andra världskriget tog utveckling fart av raketer i både USA och Sovjetunionen. Från slutet av talet kastade de båda länderna in sig i en rymdkapplöpning som kulminerade , då USA genomförde den första bemannade månlandningen. Astronauter drabbas med få undantag av rörelsesjuka, även kallad rymdsjuka.
Sverige har, sedan , aktivt deltagit i den europeiska ansträngning genom bland annat ett deltagande inom bärrakets projekten Ariane. Europa saknade
.